Tämjaren och Pojken - hösten 2018 och våren 2019

rollen har jag ärvt

rollen jag kämpat för att nå

jag är äntligen i ringen

men vill därifrån

jag skadar och skadas

 

vi kämpade en gång mot varandra

jag är lejonet

som föder mig

och fåglarna som flyr dit slutet är oundvikligt

 

bakom det jag försöker glömma 

finns mina drömmar om vad som annars kunde vara 

inget vackert men kanske annorlunda 

att fiska upp bäckahästen från där jag kom 

att bli nerspydd i en växt som utnyttjar mina behov av att överleva

att kroppen spricker upp på grund av att jag matat det som finns där längst in

ett annat slut 

en annan mening 

ett annat mål 

eller kanske exakt samma

 

nu är vi på samma sida 

en gång över och under 

nu jämna 

utanför 

att aldrig komma tillbaka

en hägring är det som finns kvar 

 

jag ställer in mig i min kö 

så kanske jag hamnar rätt

dit jag hör till

äntligen är jag på toppen

jag har fångat friheten

jag bär den på mina axlar 

 

distrahera slutet bakom stängda dörrar 

mannan betalar tillbaka skulden 

han har gett upp 

låter det hända 

det enda rätta 

 

med kraft från skolgården reser vi 

så länge båten går 

är lejonet lugnt 

geväret med 

 

med min piska obrukbar

står jag bakom allt det jag kallat hem 

ser förbi det 

”farväl”

till det jag skulle styra 

med ett nytt ansikte och en fullpackad väska flyr vi iväg